Jora...Friska, pigga ungar som härja gött. Syskonkärleken spirade och huset fylldes med skrik, skratt,gråt och en mormor/farmor som nästan fick spatt emellan varven. Men Herregud...va gör dä att vattenskålen med glaskulor och värmeljus fick besök av Mira o Elwin. Att trappen till övervåningen blev en klättervägg fast under trappstegen, att tavlan blev en bro och mat...va ä dä för ovidkommande. Trots allt så överlevde vi alla denna dag och när alla åkt hem så for jag o Cocco till skogen för att hämta hem mossa. Herregud...va lycklig Cocco va när han fick härja runt. Väl hemma så insåg jag va tyst dä va. Konstigt men en saknar allt de små illbattingarna trots allt skrik o gråt. En får ju en kletig kram och en liten köss på kinden mellan varven trots allt.
Mitt uppe i allt grubbleri om man hade varit för sträng mot de små liven så ringer lilla mor. Hon undrar försiktig om allt är bra. -Jo, visst är det dä. -Ja men inte med mig säger hon. "Dä ä jämt att jag rer mig själv" Va har hänt nu? Ja ja ..ja for i golve i går kväll. Å sen kom ju historien. -Men varför har du inte ringt tidigare då? Nja...dä går ju över, ja ä bara lite öm. Visst visst, säger ja. Sist var ju handleden bara bruten. Men inte fick jag komma och hämta henne för att åka till läkaren inte. Herrejisses...ytterligare en stöning människa idag. Vi bestämmer att vi skall hörs lite senare.
Nu fick dä bli te och fixa trädgårdsbordet och sen städning. Å dä går som en dans med Lasse Stefanz på CD och Lauders i glaset. En har som sagt inte roligare än en gör sig en söndagskväll. Dä ä långt te möran , inget jöbb före 6.30
Visst ja...glömde ju bort att jag fått ett gammalt gaffefodral av mor. Snyggt som tusan. Undrar bara vart knivfodralet kan vara.
Blev sådär nöjd...
Mina små cementhjärtan i mossan...
Matgaffelfodralet. Hemskt gammalt...Sådär iallafall....
